Tidig diagnos avgörande för benskörhetspatienter

Tidig diagnos viktig för personer med benskörhet

En ny rapport från Socialstyrelsen visar att det är viktigt att upptäcka och diagnostisera benskörhet så tidigt som möjligt. Benskörhet är en sjukdom som gör att benen blir svagare och lättare kan gå av. Varje år behandlas uppemot 90 000 benskörhetsfrakturer i Sverige, och en av fem är frakturer i höften. Ungefär hälften av alla kvinnor och en fjärdedel av männen kommer någon gång i livet att drabbas av en benskörhetsfraktur.

Lång väntetid för diagnos

Tyvärr tar det oftast lång tid att få en diagnos för benskörhet efter att man har fått sin första fraktur. Enligt en analys får bara cirka 75 procent av patienterna diagnosen inom två år efter frakturen. Väntetiderna för bentäthetsmätningar, som hjälper till att ställa diagnosen, kan variera mellan olika regioner och påverka tiden det tar att få rätt vård och behandling.

Frakturkoordinatorer kan underlätta vården

Socialstyrelsen rekommenderar att varje region i Sverige ska ha frakturkoordinatorer. Dessa personer ansvarar för att samordna vården för patienterna och se till att de får rätt behandling. Tyvärr saknas frakturkoordinatorer i en tredjedel av regionerna. Det behövs också ett förebyggande arbete för att förhindra att människor får ytterligare frakturer. Det är viktigt att regionerna och kommunerna fortsätter att arbeta med att stärka individernas hälsa.

Rekommenderade åtgärder för bättre vård

För att förbättra vården för personer med benskörhet föreslår Socialstyrelsen att fler regioner ska få tillgång till frakturkoordinatorer och bentäthetsmätningar. Rapporten påpekar också att det fortfarande finns skillnader i tiden det tar att få en diagnos. För att minska komplikationer föreslås tidigare operation, enhetlig patientutbildning, fortbildning för vårdpersonal och läkemedelsbehandling anpassad efter patientens behov.

Sammanfattningsvis betonar rapporten från Socialstyrelsen vikten av att upptäcka och behandla benskörhet i ett tidigt skede. Förbättringar kan göras genom att öka tillgången till frakturkoordinatorer och bentäthetsmätningar, samt genom att minska väntetiderna för diagnos och vård. Det är också viktigt att arbeta preventivt för att minska risken för ytterligare frakturer.